Ett led i rättsskipningsapparaten är möjligheten för polis och åklagare att använda sig av straffprocessuella tvångsmedel i syfte dels att möjliggöra en ordentlig utredning och dels att överhuvud taget kunna beivra brott. De regler som reglerar användandet av dessa tvångsmedel återfinns bl a i 24 kap RB och innebär en avvägning mellan samhällets krav på en effektiv brottsbekämpning och den enskildes krav på integritet och rättssäkerhet. Dessa maktmedel är till sin natur ingripande i den enskildes rättssfär och de uppfattas inte sällan som integritetskränkande av den berörda parten. Trots att denne i viss mån kan ha fog för sin uppfattning har de straffprocessuella tvångsmedlen en stor betydelse för att en effektiv straffprocess ska kunna genomföras.En grundläggande förutsättning för att kunna lagföra, döma och straffa en person som har begått ett brott är att dennes identitet är känd. Vi måste med andra ord veta vem det är som lagförs, döms och straffas.

Detta arbete behandlar polisens möjlighet att använda sig av förenklad förundersökning enligt Rättegångsbalken 23:22. Arbetet belyser även om ett mer frekvent användande av förenklade förundersökningar skulle underlätta polisens utredande verksamhet när det rör sig om enklare brott. I arbetet ställs också frågan: ?Varför förenklade förundersökningar inte används i större utsträckning?? Svaret blev inte bristen på straffprocessuella tvångsmedel utan som JO påpekat: ?svensk polis har bristfälliga juridiska kunskaper som skulle kunna medföra att rättssäkerheten drabbas om man inte är tillräckligt försiktig?. Det är därför, enligt min uppfattning viktigt att detta problem belyses och åtgärdas så fort som möjligt d.v.s.

The purpose of this paper is to explore what objects that can be seized and how the management of a seizure should be conducted. Ability to take enforcement against an individual should be carefully weighed against the rights and freedoms that exist. Seizure is one of the various restraints that exist, and the regulation on which they appear is mainly in the Code of Judicial Procedure, Chapter 27th. To be able to apply coercive measures, it is fundamental prerequisite that a criminal investigation is initiated, but there exist some significant exceptions to this. There are also rules about who has the right to provide for the seizure, the decision can be taken by a prosecutor, an investigator, a police officer or, in special cases, the court.

Straffprocessuella tvångsmedel utgör ett viktigt led i det brottsutredande arbetet som polis och åklagare bedriver. Samtidigt utgör dessa utredningsmetoder ett stort intrång i enskildas personliga integritet. Hemliga tvångsmedel anses vara särskilt integritetskränkande, på grund av att de är just hemliga. De hemliga tvångsmedlen i svensk rätt utgörs av hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning. Genom Regeringsformen och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna garanteras enskilda vissa grundläggande fri- och rättigheter som alltid måste beaktas, även vid brottsutredningar.

Några av de straffprocessuella tvångsmedel som används mest inom polisen är husrannsakan, kroppsbesiktning och kroppsvisitation. I Sverige är skyddet av den personliga integriteten reglerad i grundlagen, varje medborgare är således skyddad mot påtvingade ingrepp som till exempel kroppsbesiktning och kroppsvisitation. Inskränkningar i detta grundlagsskydd får endast ske om stöd för ingreppet finns i lag. Den lag som reglerar detta är Rättegångsbalken och där står vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att tvångsmedlen ska få användas. Vad händer om man istället för de krav som rättegångsbalken ställer upp använder sig av den enskildes samtycke för att utföra till exempel en husrannsakan? Blir det då inte ett påtvingat ingrepp och därmed godtagbart att genomföra trots avsaknad av lagstöd? Rättsläget är mycket oklart vilket vållat stor osäkerhet då varken JO, propositioner eller andra utredningar kan ge ett tillfredsställande och entydigt svar på frågan.

Denna juridiska studie beskriver på ett enkelt sätt hur Sveriges lagar och regler tillåter en svensk polisman eller hans befäl att fatta beslut om att rikta tvångsmedel mot en person som på något sätt gjort sig skyldig till ett brott. Studien kan fungera som en snabb informations bank för en nyligen examinerad polis som inte hunnit fått den viktiga erfarenheten av ?verkligt? polisarbete som är så viktig för att lära sig yrket fullt ut. Rättegångsbalkens kap 23, 24, 27, 28 behandlar de tvångsmedel som dels polisskolan tar upp under grundutbildningen men även som en polisman troligtvis oftast kommer i kontakt med i vardagen. Litteraturen kring Rättegångsbalken är mångsidig och när det gäller kommentarer till tvångsmedel finns det en uppsjö av olika författare som gett sig i kast med att försöka förklara dessa, litteraturen som denna studie grundar sig på är skriven av en mycket respektingivande överåklagare som har erfarenhet i att granska åklagarväsendet och därmed mycket kunnig inom området.

En ros är en ros är en ros - rättssäkerhetsbegreppet, den ackusatoriska processen och brottmålstaxan Sedan 1970-talet har de offentliga försvararna i majoriteten av brottmålen i svenska domstolar fått ersättning för sitt arbete i enlighet med en schablon. Den här så kallade brottmålstaxan har ända sedan införandet fått kritik. På senare år har den kritiken alltmer kommit att handla om att systemet riskerar att i vissa fall urholka den misstänktes rätt till ett fullgott försvar och utgöra ett potentiellt rättssäkerhetshot. Den här uppsatsen lägger grunden för att ur ett rättssäkerhetsperspektiv diskutera straffprocessen i allmänhet och brottmålstaxan i synnerhet. För att kunna tolka begreppet rättssäkerhet utgår uppsatsen främst från de förarbeten som ligger till grund för den straffproces-suella lagstiftning vi har och har haft under den aktuella perioden.